Estoy en Bogotá

Nu har jag varit har i nastan tre dagar. Resan hit gick forvanansvart bra! Kunde inte sova mer an hogst 10 min i strack "natten" innan avresa eller snarare, timmarna innan avresan. Vaknade till hela tiden med overtygelsen om att jag missat flyget. Kim fick typ saga 20 ggr att jag inte missat flyget. Kl. 03:30 agde farval till varldens basta kerstin rum. Jag hade tankt att spela Kerstin ett sista vackarklockspratt genom att stalla hatobjekt nr 1 (dvs: min vackarklocka) under hennes sang stalld pa kl.06:00, men stoppade migsjalv i sista stund. Nagot sa mig att denna farvalgest inte skulle uppskattas! Kim foljde mig till Arlanda dar vi sa farval. Allt kandes fruktansvart surrealistiskt och det gor det fortfarande, men jag ar overtygad om att vi kommer halla ihop och overtygelsen vaxer mer och mer for var dag som gar!

Resan gick valdigt bra. Jetplanet till Bogotà var helt makalost stort. Det kandes typ som att flyga i en stor bat. Jag at mat hela tiden och tittade pa Ice Age, Nemo och a Christmas Story pa spanska. Fick aven byta sits tva ganger da mannen bredvid mig snarkade sa hogt att jag inte kunde tanka, hora eller ata!

Val framme i Bogotà, kl. 16:20 lokal tid och runt 22- 23.00 tiden i Sverige, mots jag av Jorge, den internationella coordinatorn pa ICYE Colombia. Vi aker direkt till min "vardfamilj" bestaende av min vardmamma, vars namn jag inte kan uttala, och hennes 20 ariga dotter + en katt som mjaoar hogt utanfor mitt fonster hela natterna. Pa vagen till mitt kommande hem i troligtvis 6 manader hinner jag se stora, stora berg, gator fulla av manniskor, djur, hemlosa liggandes nere vid floden och hus i alla former och farger. Taxin tar oss till den sodra, fattigare delen av Bogotà. Omradet dar jag bor verkar helt ok. Det ar ganska enkelt, mitt rum bestar i princip av en sang, ett bord, en garderob och ett lysror i taket, men min vardmamma verkar helt ok. Var kommunikation ar endast pa spanska, vilket ar bra men ganska svart just nu med tanke pa att min spanska ar pa bebisniva. Val ensam i mitt rum somnar jag med kladerna pa, linserna i och utan att ha borstat tanderna kl. 18.00 och vaknar upp kl. 7:30 dagen darpa.

Dag 1 borjar med att jag kastas in i spanskalektioner tillsammans med alla de andra volontarerna vilka ar fran Tyskland, Irland, USA, Schweiz, Osterike och England. Jag tillsags att presentera migsjalv, mitt projekt + mera pa spanska... det gar sadar. De andra har redan fatt undervisning i en vecka och nagra har till och med pluggat spanska i Cuba och kan i princip prata flytande! Jippi!!! Redan pa mandag ska jag till mitt projekt och snacka med typ kids som inte kan ett ord engelska. Men som jag sa pa spanskalektionen idag "Soy una optimista". Efter spanskalektionen fixade jag min colombianska telefon. Proceduren att fa en telefon var ungefar densamma som att skaffa sig en lagenhet. Martin, som talar spanska, hjalpte mig som tur var. Jag fick springa upp och ner i telefonhuset tills jag antligen fick mitt nr. Gladjen varade dock ej sa lange. Insag namligen snabbt det fruktansvarda att man varken kan ringa eller messa europa med denna en colombiansk telefon. Daremot kan ni alla ringa mig! hehe.

Utover grymt intensiva spanskalektioner har jag hunnit med att se lite av stan. Bogotá ar, inte helt ovantat, kontrasternas stad.Pa vagarna finns allt ifran nya flashiga bilar till hast med vagn. Transportsystemet ar helt ok. Transmillenia (busar) fardar folk over hela staden. Busarna ar relativt punktliga och enkelt att forsta systemet. Det ar manniskor exakt overallt. Den officiella invanarsiffran ar ca. 7 miljoner, men det ar troligtvis minst 2 - 3 miljoner mer. Manga manniskor, vars mark har forsvunnit ute pa landsorten, tar sig in till staden i hopp om att finna arbete dar. Men utan kontakter, utbildning mm. hamnar dom flesta pa gatan. Man ser hamlosa overallt. Manga i stort behov av lakarhjalp. Imorse sag jag en nybliven mor som sag ut att vara hogst 15 ar sittandes barfota med sitt barn i famn som hon desperat forsokte mata, igar sag jag en man som sag helt dod ut.

Bortsett fran extrem fattigdom och klasskillnader sa ar mitt intryck av Bogotà helt annorlunda an det jag trodde jag skulle fa. Manniskorna ar valdigt hjalpsamma, pratsamma och intresserade. Trots att jag bor i ett relativt fattigt omrade kanner jag mig knappast radd nar jag gar pa gatorna sjalv. Givetvis vagar jag inte ga sjalv pa kvallarna annu, men att Bogotà ar livsfarligt och att man maste aka i skottsakra bilar overallt kanns mer och mer som en myt. Man maste bara undvika att ga i vissa omraden sjalv och pa kvallarna.

Nu maste jag ga och gora min spanskalaxa tills imorgon! Saknar er alla oerhort mycket!

Hasta pronto amigas!